frågade professorn (jag tror han är av den graden) idag.
En jävligt bra fråga att ställa. Hur mycket av mig själv är jag, urstoffet XX döpt till Cecilia? När jag var liten sa jag till min snälla barnvakt att jag inte tyckte om henne för att hon var ful. Jag tittade snett på hennes salta gröt, medan min bror tog två portioner för att vara snäll. Han är snäll. Men jag då? Är jag snäll? Vad är snäll? Varför vill jag vara snäll? Vill jag vara snäll för att jag har förmågan eller för att jag är oförmögen? Vem vill jag vara snäll emot? Kan man rikta snällhet, eller är det inte äkta snällhet om jag kan styra den? Är jag inte dum som inte är snäll mot alla? Om jag bara är snäll mot mig själv, kommer snällheten automatiskt sjunka in i mig som en magisk formel och omforma mig så att jag
blir snäll mot andra också. Eller handlar det helt enkelt om naturens lag, den som föds snäll är snäll och vice versa? Man kan ju undra, varför jag är snäll mot alla som ska titta på mig, men dum mot mig själv när jag inser att jag är snäll för andras skull i första hand, eller är det egentligen för mig?! Å vad fan är dumsnäll för slags ord? Det är ju en absolut paradox. Det kan omöjligt finnas någon som är dum för att den är snäll, men om det
verkar så kanske det är du som är dum som inte tål andras snällhet. Att vara snäll verkar apjobbigt och ologiskt, eftersom ingen kan skilja på snäll och dum längre.
Smoke me out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar